Jag har fått klagomål från alla håll och kanter och kände nu att det var dags att göra min plikt. Vi är nu inne på våran typ 65:e dag eller nåt sånt där är i Sydney. Helt sick. Vart tiden har tagit vägen har jag ingen aning om.

Vi har alla tre haft otrolig tur med det mesta här, jobb, boende etc. vilket är enormt skönt. Dock lyckades jag efter typ två veckor på mitt jobb tappa bort min namnbricka... Och lat som jag är har jag inte kommit mig för att fixa en ny ( det tar typ 5 minuteer ).Därför heter jag numera Stephanie på jobbet och detta trivs jag väldigt bra med, då de anställda jag endast stöter ihop med då och då nu utgårr ifrån att jag heter Stephaanie. Detta gör att jag slipper försöka svara på frågan om hur fan mitt namn uttalas. Dock har det försatt mig i ett antal konstiga situationer. Tex. när jag för ca tre veckor sedan hoppade in på en annan avdelning- banquets - för att hjälpa till att servera under en function. Folk utgick liksom ifrån att jag hette Stephanie, vilket jag kan förstå, och detta fick mig att framstå som en aning efterbliven när de sedan gick runt och sa "Stephanie, can you help me with this?" "Steph, can you come over here?" Etc. och jag svarade först efter att de hade ropat på mig cirka tre gånger. Men nu har jag börjat växa in i namnet, då alla banquets-människor numera kallar mig Stephanie. Så om namnbyte nu någon gång skulle bli aktuellt vet jag vad jag ska döpa mig till i alla fall.

Häromdagen hade jag en extremt iq-befriad dag. På morgonen när jag skulle till jobbet så var jag, som vanligt, riktigt sen. Jag hann inte ens värma min gröt, så det blev ohavregryn och mjölk till frukost. Ingen hit faktiskt, tro det eller ej. Sedan, när jag gick (sprang) till jobbet såg jag att de höll på att tvätta gatan. Men inte saktade jag ner för det, detta resulterade i att jag halkade på George Street (en av Sydneys största gator och desutom befann jag mig just då på den största korsningen). Det var inte sådär som det blir ibland ni vet, att man halkar till och sen hittar balansen igen, utan jag halkade verkligen. Sedan låg jag där hjälplös på gatan med såpa över hela mig gapskrattandes i min ensamhet. Jag hann i tid till jobbet i alla fall, always look on the bright side. Väl framme på jobbet insåg jag att jag hade glömt min nyckel, vilket innebar problem då Frida och Hanna skulle börja jobba innan jag slutade. Så jag slängde iväg ett sms för att underrätta dem om min situation. Tyvärr glömde jag att trycka på skicka. Efter jobbet bestämde vi oss för att gå och käka lunch och ta en öl, och detta passade ju perfekt då jag var utelåst ändå. Men eftersom mina hjärnceller uppenbarligen hade övergivit mig såå hade jag även glömt min plånbok hemma. Men en öl blev det i alla fall :D

Resten av dagen spenderade jag sovandes i en park, i väntan på att Frida skulle sluta jobba. Tydligen sov jag så djupt att det verkade som om jag var död, då två killar helt plötsligt kom fram och petade på mig helt övertygade om att jag på något sätt inte var helt frisk. Det blir så när man har extrem sömnbrist, vilket jag definitivt hade i söndags.

Igår tog jag dock igen mig, vilket behövdes kan jag lova, och den enda nytta jag gjorde var en löprunda i spöregnet. Tack vare detta kära regn blev mitt hår förvandlat till ett skatbo, och inte ens idoga borstande kunde rädda det. Och detta resulterade i att min kära supervisor idag på jobbet frågade på sin ytterst charmiga indiska brytning: " Signe, what's wrong with your hair? New style? " Jag är rätt säker på att det inte var menat som en komplimang, hehe.

Salamandern lever för övrigt ännu, mot alla odds.

jag ska från och med nu göra en ansträngning för att uprätthålla bloggandet, men jag tänker inte lova nåt jag inte kan hålla. Men försöka ska jag i alla fall.

Här kommer lite random bilder från den senaste tiden.

Jag och Ida hemma hos Ida förra onsdagen.



Petra und Hanna

En annan partykväll



Sunset




Hanna <3





Söta Petra och jäävligt goda pannkakor



Btw brände jag just en macka rätt rejält i brödrosten (för ca tionde gången den här veckan..) och Stan frågade "Who burned a toast? I could smell it from outside of the apartment." Jag kommer ju inte bli ihågkommen för min excellenta matlagning i alla fall, det är ett som är säkert!! Kastrullen jag brände riset i förra veckan är nog dessutom bortom all räddning..

Menmen, man kan ju inte vara bra på allt!!

/Siggiie

(Jag hoppas att detta inlägg var tillräckligt långt Camilla!)